Ur led är tiden

Äntligen har jag hittat en förklaring till mina sena sovvanor och min extreeeema morgontrötthet. Av en slump stötte jag igår på något som kallas Delayed sleep phase syndrome (DSPS), eller försenad sömnfas som det tycks heta på svenska. Det innebär att ens inre klocka så att säga är ur fas med omvärlden, liksom förskjuten. Här finns en artikel ur Läkartidningen. Deras förklaring i korthet: "patienter med DSPS har en extremt förskjuten endogen sömnrytm. De förmår inte somna förrän sent på natten, och behöver därför sova första hälften av dagen."

Precis så är det för mig. Jag sitter inte uppe länge bara för att jag inte kan slita mig från datorn eller något i den stilen; det är helt enkelt omöjligt för mig att somna tidigt. Om jag någon gång är extremt trött och somnar vid elva så vaknar jag bara efter en stund och känner mig helt groggy - men absolut inte sömnig. Och sen är jag ändå vaken några timmar till innan jag kan sova för natten. Jag kan inte somna tidigt eftersom jag helt enkelt inte blir sömnig tidigt.

På engelska wikipedia står det att det är som att leva med konstant jetlag, och det är en ganska bra beskrivning... säger jag som aldrig råkat ut för jetlag, men ändå. Jag kan tänka mig det.

Jag har också ett ganska stort sömnbehov och behöver sova nio timmar för att känna mig som en människa. Jag har kommit på att min idealsovtid är mellan 2.30 och 11.30, då känner jag mig som piggast. Det går ju minst sagt ganska illa ihop med jobb som kräver tidiga mornar. Det som är början på en normal arbetsdag för de flesta (kl. 7-8 sådär) är alltså i princip "mitt i natten" för mig. Inte undra på att jag är trött då! Så jag är inte lat, och det är inte en vanesak. Vi är alla olika, och det är väl fint?